Påpockande Separationsångest

Gårdagen

Det går inte att blogga. Jag hinner inte. Det är för mycket som händer.
Jag har levt varje natt sedan i fredags som om det vore den sista. Som en tonåring. Med hjärtat på utsidan.

Min ursprungsplan var att inte göra en så stor affär av det där med avsked och hejdå-vi-kommer-aldrig-mer-ses-i-hela-vårat-liv, och tårdrypande farväl och näsdukar och snorhulkande. Men jag anar ugglor i mossen. Jag kommer nog få min beskärda del hjärtknip.

Livet och människorna här är så jäkla opretentiösa. Det är befriande att de hur de bär fulast tänkbara kläderna, lyssnar på värdelös musik för massorna, inte har läst de alster som läsas bör och är helt döva för sarkasm. Lite dummare. Lite lättsammare. Lite mer obrydda. Dessutom hatar de inte att ha roligt.

Tur för mig att jag är med på de svenska spelreglerna. Och gillar dom. Och att mina riktiga vänner hemma är bättre än bästa tänkbara. Tur tur tur.

De här fem sakerna kommer jag inte sakna från Bristol-life:

1. Seminarier i Modern Sociological Theories
2. Hemlängtan
3. Den äckliga och opersonliga lägenheten
4. När vinden blåser in i rummet genom fönstret
5. Andra våning på Art- and Social Science Library


Två dagar kvar. Sen kommer jag.