På Höga Hästar

Den här veckan är det jag som polar tätt med sociologen(och framtidssiaren)Manuel Castells. Det går upp och ner men är i det stora hela fruktansvärt förvirrande och invecklat.
Teorierna är intressanta men den gode mannen slänger sig med högtravande uttryck som han förmodligen inte själv förstår utan bara vill flasha med för att dölja att han egentligen är en vanlig dödlig. Smaka till exempel på ”agglomerationsfördel”, ”systemimmanenta rörelser” och ”konvertibelkurser”.
I hans värld är nog lättillgänglighet ett smutsigt ord, i min värld är det hans svårtillgängliga elitism som luktar gammal, svettig (st)rumpa.
Spiken i kistan är ändå at han ursäktar sig lite för sin pretantiösa framtoning och skriver ”Påståendet blir förhoppningsvis begripligare i slutet på den intellektuella färd som jag inbjuder läsaren till i dessa två kapitel”.
Pretto! Pretto! Dödspretto! Och pinsamt. Jag skäms mig lila i ansiktet. Varför skriver han inte begripligt med en gång?

Ber så mycket om ursäkt för jantelagen. Givetvis är jag bara avundsjuk på Castells framgångar och pigga leende. Men jag önskar honom faktiskt en släng ond bråd död. Men inte genom hängning såklart. Det är ju så himla omodernt.