Bara att tuta och köra?

Upp till idag har jag haft två stora fobier; fåglar och gnagare. Det kan verka som ganska obefogade fobier med tanke på hur mycket skada de egentligen kan göra mig jämfört med vice versa. Ju fler likadana fåglar i grupp desto värre, detsamma med gnagarna. Är du sögen på tio ekorrar som springer mot dig och vill bita dig i halsen? Nej? Tänkte väl det.
Men jag tänker inte lägga mina rädslor på hyllan. Idag har jag tvärtom utvecklat en ny fobi. Och den är befogad och livsfarlig! Den heter rusningstrafik. Att springa i en mörk stad tillsammans med en stressad italienare som i vanliga fall har en vilopuls på 130 är inte kul. När dessutom klockan är runt fem, sex och alla trafikanter hellre vill se dig död än i sin väg snackar vi sinnestämning fruktansvärt hemskt. I somras kom jag på att jag inte behöver oroa mig för sjukdomar framöver eftersom jag ändå kommer dö i en olycka. Om jag ger mig ut i Bristols rusiga vänstertrafik igen är slutet nära. Därför tänker jag i fortsättningen stanna på min kammare till bilarna lugnar ner sig några hekto. Och därmed pasta.